Hörneå bys hemsida www.becken.se
Rallarungens bekännelser!
Att växa upp som barn till vattenrallare
- en berättelse av Tord Fröling
Del 7
Söderut igen, men inte så långt och inga bidrag från AMS
Vi bestämde oss helt sonika för att resa söderut i min gamla Vauxhall Velox som jag då införskaffat. Mot Söderhamn, där det skulle vara lätt att få arbete på Hiab-Foco som tillverkade kranar till lastbilar mm. Vi besökte personalansvarige på en fredag och vi fick löfte att börja svetsjobb på måndag. Under helgen återvände vi till Sundsvall för att roa oss med flickor, dans och annat skoj. Där bar det sig inte bättre än att vi stötte på en egen företagare från Alnön. Han behövde några karlar till hjälp för att montera portöppnare och rullbanor till virkestorkarna på fabrikerna Tunadal och Johannedal. Bra betalt skulle vi få. Dubbelt så mycket som Hiab Foco hade erbjudit.
Med "Kontoret på fickan"
Det lät ju jättebra så vi ringde då upp verkmästaren På HiabFoco och frågade om han kunde erbjuda samma lön men neehej, det går inte. Då antog vi naturligtvis jobbet på Alnön där företagaren hade en ”verkstad”. Bostad fick vi hos en fiskargubbe på Alnön och vi satte igång att jobba. Allt gick bra men så småningom visade det sig att företagaren bluffade sig fram med kontoret ”på fickan” och inga verktyg eller maskiner. Verktyg kan ni ”låna” av dom där större företagen som hade uppdrag på Tunadal och Johannedal.
Allt lånade vi, svetsutrustning, slangar, borrmaskiner, kaprondeller , skiftnycklar..allt. En tom verktygslåda hade vi fått i starten och den fylldes snart med ”lånade” verktyg för att vi skulle kunna utföra jobbet åt ”företagaren”.
Till att börja med fick vi lön varannan vecka och rätt lön, men med tiden blev det lite mindre o mindre och matersättningen drogs in, veckolönen sjönk, reseersättning togs bort och det gick allt sämre. Han hade fått in alltför få uppdrag sa han. Till sist hade han sagt upp en av grabbarna och min polare Martin som var flygmekaniker i det militära fick en kallelse till Civila Flygverkstäderna i Västerås, där han ansökt om jobb efter lumpen. Martin drog söderut och kvar var bara jag på verkstaden, som var inrymd i ett gammalt fd sågverk nere på Alnön.
Där var jordgolv, trasiga fönster där fåglarna glatt flög ut och in. Några stansmaskiner upp-pallade på jordgolvet och elkablar kors o tvärs , livsfarligt dragna. Jag fick tom. elström i mig vid ett tillfälle när jag skulle dra fram material ur en skrothög på golvet. Jag stansade urtag för rullar till rullbanorna som ev skulle monteras så småningom.
Längre fram på våren fick firman in ett jobb på SCA i Holmsund där rullbanor skulle monteras och jag fick åka upp till ”hemmaplan” och jobba här några månader tillsammans med en annan polare som han anställt. Arbetet bestod mest i att hålla sig undan för ”ingenjören” på SCA – ty vi hade inga rullar att montera. Chefens svarvare var alkoholist och hade en sämre period, men ”grabbar – håll er undan, jag har betalt hela tiden och det kommer några rullar så småningom". Jag och en polare som han hyrt in låg bakom fläkthusen på taket och ”höll oss undan för Ingenjören” nära tre månader innan alla rullar var på plats.
"Det var den svenska lyrikern Elias Sehlstedt som 1852 stod i Sundsvall och blickade ut över Alnön och sa "Såg vid såg jag såg varhelst jag såg!". Anledningen till detta var att Sundsvall och området runt omkring var ett av världens sågverkstätaste områden under 1800-talet."
I ett av dessa gamla sågverk, (resterna av) på västra sidan med utsikt mot Sundsvall, hade företagaren hyrt in sig med sin "verkstad". Trasiga fönster, blåsigt rakt igenom, fåglarna flög ut och in och inga riktiga golv. Allt förfallet. På den tiden åkte man färja över till ön. Alnöbron byggdes 1964 ca.
Många nätter, på väg hem efter friarstråt inne i Sundsvall somnade man i färgekön i bilen.
Färgevakten och tutande bilar, väckte förarna som ofta somnat under väntetiden.
Jag minns att jag lyssnade till musik av den kände artisten Jim Reeves, som omkom i en flygolycka då. Jag tror tom. att jag lyssnade på bilradion i färgekön, samma natt som meddelandet om olyckan kom den 31 juli 1964. I Sverige blev hans största framgång ”I Love You Because” våren 1964.
Märkligt många kända personer som förolyckats i flygolyckor. Det är klart att dom färdats mycket i luften
Efter uppdraget i Holmsund, bar det av tillbaka till jordgolvet på Alnön igen. Allt sämre lön, inga traktamenten, allt sämre med jobb och till sist kom ”chefen” ner på verkstaden och ANKLAGADE mig för att ha STULIT hans gasslangar och gastuber av mindre modell. Jag hade ryktesvis hört att en kille råkat ut för samma anklagelser tidigare och fått sluta. Då förstod jag vad som höll på att hända. Han ville helt enkelt bli av med mig på ett fiffigt sätt. Van vid verktygslådor som jag var så hämtade jag lådan, fylld med hans ”lånade” verktyg, steppade upp på hans ”kontor” på övre våningen , öppnade dörren och kastade in lådan med ett brak. ”Tack för mig och här har du alla verktyg som jag stulit ihop till dig. Det täcker säkert förlusten av gastuberna och slangarna som du ”förlorat”.”
Jag åkte hem till fiskargubben och betalade hyran, packade, tackade för mig och åkte in till Sundsvall där jag sökte upp facket. Jag gick då med i metall och dom hjälpte mig att ta ut innestående lön, traktamenten och annat som jag blivit snuvad på.
I Sundsvall bytte jag bort min gröna Vauxhall mot en Mercedes 220 S 1956-a och styrde kosan mot Umeå igen och några veckor senare kom en löneutbetalning med posten som stämde ganska bra.
****
Återigen "hemma" i Umeå och nya tag
Sommaren -63 fick jag ett vikariat på Röbäcks Mekaniska, som då låg mitt i Röbäck ,där nu är ett villaområde. Där svetsade vi bl.a på en dammlucka och monterade ett syratorn i Hörnefors på fabriken. Vi fick även ett livsfarligt uppdrag uppe på Sodapannan i Obbola. Överblivet bråte på 65 meters höjd skulle samlas ihop och städas bort. Pannan skulle då snart tas i drift. Det är den panna som just rivits senaste året, 2011 och där min yngste son Marcus nu arbetar.
Höjdrädd som jag är, så minns jag att vi kröp uppe på pannan och drog in plankstumpar och sj-pallar som skulle städas bort. Det blåste halv orkan på den höjden och det var nog egentligen inget vidare lämpligt jobb för en ung sommarvikarie. Skyddsutrustning visste man nog knappt vad det var på den tiden. Jag fick ingen fortsatt anställning på Röbäcks mek. Motiveringen var klar. Jag hade inte tillräckliga verkstadskunskaper med enbart min enkla svetskurs i bagaget. Jag kunde inte läsa komplicerade ritningar, inte svarva och sköta mer avancerade maskiner i verkstaden och därmed kunde jag inte uppfylla kravet på att ta på mig egna svårare uppdrag på egen hand.
1963 på hösten sökte jag sedan jobb på Volvo Umeverken och ville svetsa. Tyvärr fanns ingen svetsningsplats ledig men jag kunde få köra truck på lagret och så blev det. Tre år med bra jobb, trevliga kompisar och hyfsad lön. Jag blev kvar till 1967 då man permitterade 90 man och trots att jag arbetat tre år så åkte jag med i den stora permitteringssvängen. Annars hade jag nog varit kvar där hela livet som så många andra blev. Många minns säkert min fina 220S,
Kanske Gösta Långström från Yttersjö minns , han fick ju äran att åka ut på lunch i den då och då?? Gösta körde då sin baklastare på Volvo.
Men – det var ju lätt att få jobb på den tiden. Jag började som tidningsbud, det var ju lätt att få. Ingen eller få, ville ju ha såna jobb. Som tidningsbud kom jag i kontakt med VF och på det sättet erbjöds jag anställning i tryckeri och distribution.
Det var också den här tiden som min och Per Jonssons flygar-utbildning pågick. Man var ständigt i behov av pengar för att få det att gå runt. Flygcert gick då på ca 5000 kr totalt.
Samtidigt hade jag bestämt mig för att nu får det vara slut på flackandet och strulandet med lösa anställningar och ohälsosamma miljöer i industribranschen.
Jag hade ju också för svag verkstadsutbildning för att kunna få mera kvalificerade jobb. Jag ansökte om studiemedel för att läsa en prepkurs och ta igen förlusten av Realskolan som jag missat pga allt strul med kringflyttandet i rallarlivet. På kvällarna läste jag en arbetsledarkurs på Yrkesskolan en hel vinter, utan mål, men mera som bra att ha.
Jag hade lätt för att lära, läste in prepkursen (den förlorade Realskolan) på 1,5 år med femmor i alla ämnen förutom matte, ”bara” fyra. Läste in gymnasiet humanistisk linje med femmor i alla språk och några fyror i andra ämnen.
Läste därpå in Socionomexamen på Universitet i Umeå. Jag jobbade samtidigt på VF på somrar och nätter vid behov, bar ut tidningar 6 år i rad och jobbade dessutom på OK Parkvägen på helgerna. Bensinen kostade som jag minns det 50 öre litern men har sedan dess bara stigit.
Dagtid körde jag lastbil för Distributionscentralen och körde ut matvaror från ICA Hakon till alla butiker runt stan. Lastbil hade jag ju lärt mig köra i det militära, det enda vettiga jag fått ut av det.
Sov gjorde jag ”mellan varven”.
Fyra jobb samtidigt – det var lätt att få jobb på den tiden. Förresten var det fem jobb om jag räknar in chafförjobbet hos Sixten Landby.
Jag hade nu hunnit med 21 flyttningar tillsammans med föräldrarna, plus några egna, innan jag stod på egna ben med lägenhet på Mariehemsvägen 11. Mamma hade förstås ställt mig i lägenhetskö. Omtänksam som hon alltid var och tur var väl det.
Del 8 forts. följer
Hörneå 2012 Tord Fröling
Besökare
Hörneå bys hemsida www.becken.se